I don't wanna see you smile that smile again.
You’re everything I thought you never were, and nothing like I thought you could’ve been.
But still you live inside of me. So tell me how is that?
You’re the only one I wish I could forget, the only one I’d learn to not forgive.
And though you break my heart, you’re the only one, and though there are times when I hate you, 'cause I can’t erase the times that you hurt me and put tears on my face.
And even now while I hate you, it pains me to say:
I know I’ll be there at the end of the day
I don’t wanna be without you babe.
I don’t want a broken heart.
Don’t wanna take a breath with out you babe.
I don’t wanna play that part.
I know that I love you, but let me just say:
I don’t want to love you in no kind of way, no no.
I don’t want a broken heart!
And I don’t wanna play the broken-hearted girl!
…No...No...No broken-hearted girl.
I’m no broken-hearted girl.
Something that I feel I need to say, but up to now I’ve always been afraid.
That you would never come around, and still I want to put this out .
You say you’ve got the most respect for me, but, sometimes I feel you’re not deserving me.
And still you’re in my heart, but you’re the only one and yes, there are times when I hate you,
but I don’t complain.
'Cause I’ve been afraid that you would've walk away.
Oh but now I don’t hate you, I’m happy to say that I will be there at the end of the day.
I don’t wanna be without you babe.
I don’t want a broken heart.
Don’t wanna take a breath with out you babe.
I don’t wanna play that part.
I know that I love you, but let me just say:
I don’t want to love you in no kind of way, no no.
I don’t want a broken heart!
And I don’t wanna play the broken-hearted girl!
…No...No...No broken-hearted girl.
I’m no broken-hearted girl.
Now I’m at a place I thought I’d never be…Oooo
I’m living in a world that’s all about you and me…yeah
Ain't gotta be afraid, my broken heart is free to spread my wings and fly away.
Away with you, yeah yeah yeah, ohh ohh ohh.
I don't want to love you in no kind if way.
No.
Oh no.
Not anymore.
Jag orkar inte med det här igen.
Att ha klarat av att stänga in all den kärlek jag kände för den jag älskade på bara några veckor är ett mirakel för mig.
Men jag klarar inte av att bli kär igen. Jag gör inte det.
Jag orkar verkligen inte bli krossad, dödad, överkörd och våldtagen igen. Jag kommer inte klara av att uppleva alla minnerna en gång till, speciellt inte nu, när alla minnerna och tankarna kommer igen, precis som de döda vaknar till liv och äter upp alla levande.
Det är nog med att jag råkade lyssna på låten som beskrev hela slutet av vårt förhållande.
Du minns säkert du också.
Hur du förföljde mig, hur du matade din kärlek med min rädsla.
Hur din dödsönskan blev ett krav på mig och mitt liv.
Jag orkar inte. Jag springer härifrån snart.
Jag litar inte på han.
Men han är underbar, han är så snäll. Han lyssnar på allt jag säger. Han får mig att skratta och le.
Han lyssnar på mitt inre, han försöker förstå allting som jag har gått igenom.
Han är så mycket äldre än Han som krossade mitt hjärta, men vad spelar det för roll?
Jag träffade Han idag.
Han som krossade mitt hjärta.
Och det gick väll bra.
Jag trodde att jag skulle dö, jag trodde att jag skulle springa därifrån gråtandes.
Springa hem och gömma mig bland gamla fotografier och musiken dånandes i högtalarna.
Men jag gjorde inte det.
Visst blev jag upprörd, han är fortfarande det svinet jag blev kär i en gång i tiden.
Men som sagt, "det svinet jag blev kär i en gång i tiden".
Jag blev kär igen, och igen, och igen, och igen.
Det syntes säkert inte, men alla dom murar jag byggt runt mitt hjärta för att försvara det från alla dem som stod i kö när han hade försvunnit ut och lämnat mig ensam, dom rämnade till grunden, sprängdes och föll till marken snabbare än en miljard brinnande plygplan under andra världskriget.
Och jag föll hårdare och hårdare för varje leende som flög över hans läppar.
För jag saknar det där leendet. Så hemskt mycket.
Och jag blev så glad så jag kunde gråta, för han såg ut att må så bra.
Han mådde så bra, och han gjorde det helt utan mig.
Han överlever utan mig, så därför bör jag överleva utan han.
Men nu sitter jag här igen, och jag inser att jag inte hade slutat älska dig.
Jag tror inte på evig kärlek!
Men varför älskar jag dig mer än någonsin nu då?
Jag vet inte, jag förstår verkligen ingenting längre.
Logiken bakom varför jag älskar någon som inte älskar mig är just....vilken?
Logiken till varför jag säger att jag är kär i en man som älskar mig för den jag är, fastän jag inte gör det?
Ja, såklart. Jag kanske är rädd för att vara helt ensam så jag ter mig genast till någon ny.
Men varför just han av alla människor?
Varför just den renaste, finaste, snällaste, mest förstående och underbaraste av alla killar på Jorden?
Varför var jag tvungen att förgifta han med min kärlek, han som förtjänar någon som är en miljard gånger bättre än mig, varför just han som jag aldrig skulle kunna få men ändå fick?
Jag orkar inte med att jag inte älskar dig.
Okej, nu är det sagt. Så.
Stryp mig, döda mig, våldta mig, gör vad du vill med mig.
Men jag älskar inte dig, jag älskar fortfarande Han som krossade mitt hjärta.
Av någon helt irrelevant och så ologisk förklaring att jag vaknar klockan 05:22 och känner mig iaktagen.
Jag vet inte längre vad jag ska känna, för vad jag än vill känna verkar det som om mitt hjärta ändå bara fortsätter slå för Han.
Han som förtjänar så mycket bättre än mig samtidigt som han inte förtjänar någonting.
Varför svek du mig för. Varför valde du någon annan framför mig. Varför saknar du mig inte, men vill läsa mina innersta känslor och tankar. Varför slutar du inte. Varför älskar du inte någon annan. Varför älskar du inte mig. Varför blev det så här. Varför träffade jag dig den där dagen för flera år sedan för. Varför.
Varför varför varför varför. Varför varför? Jag blir så arg på mig själv!
Jag vill inte vara kär i Han längre! Jag vill inte älska Han! Jag vill hata Honom, jag vill kunna leva mitt liv utan att tänka på Han varje dag!
Förstör mina minnen om lyckliga tider, bränn dem på bål!
Jag orkar inte med att jag älskar Honom mer än någonsin, för tro mig, ta mitt liv om jag ljuger:
JAG
VILL
INTE
ÄLSKA
HAN
Aldrig! Jag vill aldrig älska någon, någonsin, så mycket som jag älskade Han!
Mitt hjärta, slit ut det.
Min själ, våldta den.
Min hjärna, varför fungerar du inte längre?
Jag trodde verkligen jag hade slutat älska Honom.
Jag kände mig tom och kall, all glädjen försvann ur mitt liv och mina gulgröna ögon blev snabbt isblå.
Men vad brydde jag mig om det, jag älskade åtminstone inte han längre.
Men nu står jag här igen, och inser, att mitt hjärta lurade mig hela tiden.
Det fick mig att tro att det hade slutat slå för Honom, men istället skrapade det bara ihop resterna av vad som varit min tilltro, kärlek och drömmar om och med honom och gömde det i en liten ask.
Jag var helt säker på att jag hade kastat iväg den där asken.
Men hjärtat lurade mig.
Jag lurade mig själv att jag hade slutat älska någon som var ämnad att vara med mig tills vi var 87½ eller så.
Hur fan kunde jag göra så här mot mig själv igen?
Hur kunde jag spara en ask som var dömd att spränga mig i bitar,
få mig att falla till marken på knä,
riva mig i håret och slita i munkaveln,
om jag inte älskade den där asken mer än någonting annat i mitt liv?
Min fråga är varför, mitt svar är därför.
Mitt hjärta är för evigt dömt att tillhöra någon jag inte känner.
Någon som inte är mer än en främling i en bekants skor och kläder.
But still you live inside of me. So tell me how is that?
You’re the only one I wish I could forget, the only one I’d learn to not forgive.
And though you break my heart, you’re the only one, and though there are times when I hate you, 'cause I can’t erase the times that you hurt me and put tears on my face.
And even now while I hate you, it pains me to say:
I know I’ll be there at the end of the day
I don’t wanna be without you babe.
I don’t want a broken heart.
Don’t wanna take a breath with out you babe.
I don’t wanna play that part.
I know that I love you, but let me just say:
I don’t want to love you in no kind of way, no no.
I don’t want a broken heart!
And I don’t wanna play the broken-hearted girl!
…No...No...No broken-hearted girl.
I’m no broken-hearted girl.
Something that I feel I need to say, but up to now I’ve always been afraid.
That you would never come around, and still I want to put this out .
You say you’ve got the most respect for me, but, sometimes I feel you’re not deserving me.
And still you’re in my heart, but you’re the only one and yes, there are times when I hate you,
but I don’t complain.
'Cause I’ve been afraid that you would've walk away.
Oh but now I don’t hate you, I’m happy to say that I will be there at the end of the day.
I don’t wanna be without you babe.
I don’t want a broken heart.
Don’t wanna take a breath with out you babe.
I don’t wanna play that part.
I know that I love you, but let me just say:
I don’t want to love you in no kind of way, no no.
I don’t want a broken heart!
And I don’t wanna play the broken-hearted girl!
…No...No...No broken-hearted girl.
I’m no broken-hearted girl.
Now I’m at a place I thought I’d never be…Oooo
I’m living in a world that’s all about you and me…yeah
Ain't gotta be afraid, my broken heart is free to spread my wings and fly away.
Away with you, yeah yeah yeah, ohh ohh ohh.
I don't want to love you in no kind if way.
No.
Oh no.
Not anymore.
Jag orkar inte med det här igen.
Att ha klarat av att stänga in all den kärlek jag kände för den jag älskade på bara några veckor är ett mirakel för mig.
Men jag klarar inte av att bli kär igen. Jag gör inte det.
Jag orkar verkligen inte bli krossad, dödad, överkörd och våldtagen igen. Jag kommer inte klara av att uppleva alla minnerna en gång till, speciellt inte nu, när alla minnerna och tankarna kommer igen, precis som de döda vaknar till liv och äter upp alla levande.
Det är nog med att jag råkade lyssna på låten som beskrev hela slutet av vårt förhållande.
Du minns säkert du också.
Hur du förföljde mig, hur du matade din kärlek med min rädsla.
Hur din dödsönskan blev ett krav på mig och mitt liv.
Jag orkar inte. Jag springer härifrån snart.
Jag litar inte på han.
Men han är underbar, han är så snäll. Han lyssnar på allt jag säger. Han får mig att skratta och le.
Han lyssnar på mitt inre, han försöker förstå allting som jag har gått igenom.
Han är så mycket äldre än Han som krossade mitt hjärta, men vad spelar det för roll?
Jag träffade Han idag.
Han som krossade mitt hjärta.
Och det gick väll bra.
Jag trodde att jag skulle dö, jag trodde att jag skulle springa därifrån gråtandes.
Springa hem och gömma mig bland gamla fotografier och musiken dånandes i högtalarna.
Men jag gjorde inte det.
Visst blev jag upprörd, han är fortfarande det svinet jag blev kär i en gång i tiden.
Men som sagt, "det svinet jag blev kär i en gång i tiden".
Jag blev kär igen, och igen, och igen, och igen.
Det syntes säkert inte, men alla dom murar jag byggt runt mitt hjärta för att försvara det från alla dem som stod i kö när han hade försvunnit ut och lämnat mig ensam, dom rämnade till grunden, sprängdes och föll till marken snabbare än en miljard brinnande plygplan under andra världskriget.
Och jag föll hårdare och hårdare för varje leende som flög över hans läppar.
För jag saknar det där leendet. Så hemskt mycket.
Och jag blev så glad så jag kunde gråta, för han såg ut att må så bra.
Han mådde så bra, och han gjorde det helt utan mig.
Han överlever utan mig, så därför bör jag överleva utan han.
Men nu sitter jag här igen, och jag inser att jag inte hade slutat älska dig.
Jag tror inte på evig kärlek!
Men varför älskar jag dig mer än någonsin nu då?
Jag vet inte, jag förstår verkligen ingenting längre.
Logiken bakom varför jag älskar någon som inte älskar mig är just....vilken?
Logiken till varför jag säger att jag är kär i en man som älskar mig för den jag är, fastän jag inte gör det?
Ja, såklart. Jag kanske är rädd för att vara helt ensam så jag ter mig genast till någon ny.
Men varför just han av alla människor?
Varför just den renaste, finaste, snällaste, mest förstående och underbaraste av alla killar på Jorden?
Varför var jag tvungen att förgifta han med min kärlek, han som förtjänar någon som är en miljard gånger bättre än mig, varför just han som jag aldrig skulle kunna få men ändå fick?
Jag orkar inte med att jag inte älskar dig.
Okej, nu är det sagt. Så.
Stryp mig, döda mig, våldta mig, gör vad du vill med mig.
Men jag älskar inte dig, jag älskar fortfarande Han som krossade mitt hjärta.
Av någon helt irrelevant och så ologisk förklaring att jag vaknar klockan 05:22 och känner mig iaktagen.
Jag vet inte längre vad jag ska känna, för vad jag än vill känna verkar det som om mitt hjärta ändå bara fortsätter slå för Han.
Han som förtjänar så mycket bättre än mig samtidigt som han inte förtjänar någonting.
Varför svek du mig för. Varför valde du någon annan framför mig. Varför saknar du mig inte, men vill läsa mina innersta känslor och tankar. Varför slutar du inte. Varför älskar du inte någon annan. Varför älskar du inte mig. Varför blev det så här. Varför träffade jag dig den där dagen för flera år sedan för. Varför.
Varför varför varför varför. Varför varför? Jag blir så arg på mig själv!
Jag vill inte vara kär i Han längre! Jag vill inte älska Han! Jag vill hata Honom, jag vill kunna leva mitt liv utan att tänka på Han varje dag!
Förstör mina minnen om lyckliga tider, bränn dem på bål!
Jag orkar inte med att jag älskar Honom mer än någonsin, för tro mig, ta mitt liv om jag ljuger:
JAG
VILL
INTE
ÄLSKA
HAN
Aldrig! Jag vill aldrig älska någon, någonsin, så mycket som jag älskade Han!
Mitt hjärta, slit ut det.
Min själ, våldta den.
Min hjärna, varför fungerar du inte längre?
Jag trodde verkligen jag hade slutat älska Honom.
Jag kände mig tom och kall, all glädjen försvann ur mitt liv och mina gulgröna ögon blev snabbt isblå.
Men vad brydde jag mig om det, jag älskade åtminstone inte han längre.
Men nu står jag här igen, och inser, att mitt hjärta lurade mig hela tiden.
Det fick mig att tro att det hade slutat slå för Honom, men istället skrapade det bara ihop resterna av vad som varit min tilltro, kärlek och drömmar om och med honom och gömde det i en liten ask.
Jag var helt säker på att jag hade kastat iväg den där asken.
Men hjärtat lurade mig.
Jag lurade mig själv att jag hade slutat älska någon som var ämnad att vara med mig tills vi var 87½ eller så.
Hur fan kunde jag göra så här mot mig själv igen?
Hur kunde jag spara en ask som var dömd att spränga mig i bitar,
få mig att falla till marken på knä,
riva mig i håret och slita i munkaveln,
om jag inte älskade den där asken mer än någonting annat i mitt liv?
Min fråga är varför, mitt svar är därför.
Mitt hjärta är för evigt dömt att tillhöra någon jag inte känner.
Någon som inte är mer än en främling i en bekants skor och kläder.
Kommentarer
Trackback